Hur Ernst Happel tog Hamburg till Europas topp
Ernst Happels Hamburger SV (eller bara Hamburg som vi normalt kallar dem i Sverige) var ett av de mest framstående europeiska lagen i början av 1980-talet, med en kombination av taktisk disciplin, fysisk styrka och flera enastående individuella talanger. Efter år av framsteg under Branko Zebecs ledning, och med Kevin Keegan som lagets stora stjärna, gick den tyska klubben in i en ny era under Happel och nådde snart den högsta punkten i sin historia. Den här berättelsen har flera unika inslag, inte minst att Hamburg aldrig nådde den europeiska toppen igen, för att inte tala om att några av namnen kopplade till detta lag hör till de viktigaste i fotbollshistorien.
©
En klubb vid en vändpunkt
1980 var ett mycket händelserikt år som på sätt och vis markerade en vändpunkt i Hamburgs historia. De hade varit en av de bästa klubbarna i Tyskland och Europa (Bundesligamästare 1979 och tvåa i både den tyska ligan och Europacupen 1980), med Kevin Keegan som ledare på planen och Branko Zebec på bänken. Men i mitten av 1980, efter finalförlusten mot Nottingham Forest, lämnade den engelska stjärnan klubben (tillsammans med flera av sina lagkamrater), och i december samma år lämnade även den jugoslaviske tränaren.Dessutom bestämde sig den legendariske Franz Beckenbauer för att återvända till Tyskland efter fyra år i den amerikanska ligan, NASL, och valde Hamburg för sin comeback. Säsongen 1980/1981 avslutades med Aleksandar Ristic, tidigare Zebecs assistent, som tränare. Trots alla förändringar under säsongen slutade Hamburg tvåa i Bundesliga.
Happel anländer och får omedelbar effekt
Hamburg hade vant sig vid att vara ett lag som ständigt slogs om topplaceringarna i Bundesliga och spelade i europeiska turneringar, så inför säsongen 1981/1982 ville man ta in en tränare som kunde matcha klubbens ambitioner och gick därför efter Ernst Happel. Österrikaren var en född vinnare som hade vunnit många titlar som tränare i Nederländerna och Belgien, framför allt med Feyenoord och Club Brugge, inklusive en Europacuptitel med Feyenoord.Happels filosofi förblev i stora drag densamma: att bygga disciplinerade och välorganiserade lag med fokus på en mer direkt och praktisk spelstil. Denna idé omfamnades snabbt av laget, och resultaten började synas redan under den första säsongen. I DFB-Pokal nådde laget semifinal, där de slogs ut av Nürnberg, som senare skulle förlora mot Bayern München i finalen. I Bundesliga var Hamburg en dominerande kraft och gjorde 95 mål på 34 matcher, varav 27 gjordes av Horst Hrubesch, skyttekung den Bundesligasäsongen.
Inhemsk dominans och europeisk frustration
Hrubesch var en av spelarna som fanns kvar från Zebecs lag, även om han presterade på en högre nivå under Happel. Hamburg vann Bundesligatiteln för andra gången i sin historia under det namnet, och det var klubbens femte tyska mästerskap totalt om man räknar med tiden före 1963, då Bundesliga grundades. Intressant nog inledde Hamburg i januari 1982 en svit av obesegrade Bundesligamatcher mot Borussia Dortmund som skulle ta slut ett år senare, med ett rekord på 36 matcher som inte skulle överträffas förrän 2013 av Bayern München.Och som om de inhemska framgångarna inte vore nog nådde Hamburg UEFA-cupfinalen (numer Europa League) efter att ha besegrat lag som Sir Alex Fergusons Aberdeen. Motståndare i den avgörande rundan var det överraskande IFK Göteborg, tränat av Sven-Göran Eriksson. I den första matchen (finalen spelades över två matcher på den tiden) vann IFK med 1-0 efter ett mål av Tord Holmgren i den 87:e minuten. För Hamburg var resultatet relativt acceptabelt eftersom returen spelades i Tyskland. Trots det stod IFK för ännu en skräll då man vann med 3-0 på Volksparkstadion och nekade dem chansen att vinna ännu en europeisk titel.
©
Vägen tillbaka till Europacupfinalen
Inför den nya säsongen valde Happel att behålla samma kärna av spelare från sitt första år, och en av få spelare som lämnade var Beckenbauer, som återvände till New York Cosmos. Kaisern hade dock inte varit en särskilt viktig del av laget på grund av skador som kraftigt begränsade hans speltid. Namn som Felix Magath, Horst Hrubesch, Manfred Kaltz, Uli Stein och Ditmar Jakobs förblev däremot grundläggande för startelvan, precis som de hade varit säsongen innan. Den österrikiske tränaren ändrade ändå den taktiska formationen från 4-4-2 till ett slags 3-4-3, med nästan samma spelare i startelvan, något som visar Happels taktiska förmåga.Hamburg vann Bundesligatiteln för andra säsongen i rad, den här gången efter en jämnare kamp, där de slutade på samma poäng som Werder Bremen men före på målskillnad. Det tyska mästerskapet 1981/1982 gav Hamburg möjligheten att spela i Europacupen, där de inledde sin resa mot östtyska Dynamo Berlin, som de besegrade med sammanlagt 3-1. Därefter mötte de och slog ut Olympiakos, Dynamo Kiev och Real Sociedad, och Hamburg säkrade sin plats i ännu en Europacupfinal.
Magaths skott och Hamburgs europeiska höjdpunkt
Det sista hindret mellan Happels lag och Europas största klubbtrofé var Juventus som hade spelare som Platini, Zoff, Scirea, Boniek och Rossi i laget och Trapattoni på bänken. Oavsett vilket lag som vann skulle det bryta en svit på fem raka Europacuptitlar för engelska klubbar. Sex av spelarna i Hamburgs startelva mot den italienska sidan hade spelat i finalen 1980, som de förlorade mot Nottingham Forest. Juventus började med att sätta press på tyskarna, men i den 9:e minuten gjorde Felix Magath en briljant löpning mot straffområdet, fintade skott, skapade utrymme åt sig själv och avlossade ett avslut som borrade sig upp i det övre vänstra hörnet av Zoffs mål.Överraskande nog växte Hamburg i självförtroende efter målet och hotade alltmer det italienska laget, som dock lyckades stå emot, bland annat genom att rensa ett skott från Manfred Kaltz på mållinjen. Kaltz hade för övrigt en duell med Cabrini den kvällen som blev en av finalens höjdpunkter. Italienarna började jaga en kvittering, men stötte på målvakten Stein, som gjorde två fantastiska räddningar, en från Platini och en från Cabrini, och därmed försvarade 1-0-ledningen vilket gjorde att tyskarna blev Europamästare för första gången.
Happel blev den första tränaren att vinna Europacupen med två olika klubbar, efter att ha gjort det med Feyenoord 1970. Intressant nog var det den sjätte raka 1-0-finalen i turneringen, vilket säger mycket om den jämnhet som fanns i fotbollen på den tiden. Europacupen tog Hamburg till toppen av europeisk fotboll och till höjdpunkten i klubbens egen historia, när klubben krönte sin mest framgångsrika era dittills med den segern. Det är värt att notera att de senare inte lyckades bli världsmästare, då de förlorade Intercontinental Cup mot Renato Gaúchos Grêmio efter förlängning. Happel stannade i den tyska klubben fram till 1987, vann "bara" ytterligare en titel, DFB-Pokal under sin sista säsong, och lämnade som han hade kommit: på topp.