Zvonimir Boban - Milanikonen som Modric beundrade

När Luka Modric var ung var Boban en av Kroatiens främsta profiler, en stjärna både i Milan (vilket fick Modric att bestämma sig för att vilja spela för Rossoneri) och i landslaget. På planen var Boban en elegant och komplett spelare, och utanför den var han en man som tyckte om att läsa och studera, och som också hade ett starkt nationalistiskt engagemang, något han ofrivilligt skulle bli en symbol för.

Zvonimir Boban år 2006

En stigande talang i Jugoslavien

Som vanligt börjar vi med att gå igenom spelarens ursprung, vilket i det här fallet tar oss till Imotski, en kroatisk stad nära gränsen till Bosnien och Hercegovina, och som vid tiden för Zvonimirs födelse, den 8 oktober 1968, var en del av det forna Jugoslavien.

Boban var alltid en lugn person men med stark personlighet och trogen sina principer, däribland starka nationalistiska känslor, samtidigt som han alltid har tyckt om att studera, något som inte är så vanligt i fotbollsvärlden.

Vid 10 års ålder började han spela fotboll i Mracaj Runovic, där han bara skulle stanna i tre säsonger innan en av Kroatiens storklubbar fick upp ögonen för honom, Hajduk Split. Hans tid i Dalmatien blev dock kort eftersom hans obestridliga talang fångade Dinamo Zagrebs uppmärksamhet, och de tvekade inte att rycka bort 14-åringen från sin evige rival.

Under säsongen 1985/1986 debuterade han i Dinamos A-lag när han bara var 16 år gammal och spelade två matcher det året. År 1987 kallades han upp av Jugoslavien för att delta i FIFA World Youth Championship (dagens U20-VM), där han delade lag med namn som skulle bli mycket viktiga för den balkanska fotbollen, såsom Robert Jarni (spelade för Juventus och Real Madrid), Robert Prosinecki (spelade för Real Madrid och Barcelona), Predrag Mijatovic (gjorde målet som gav Real Madrid deras sjunde Europacup) och Davor Suker (ja, du gissade rätt, han spelade också för Real Madrid, utöver Arsenal). De lottades in i grupp A tillsammans med Australien, Togo och Chile (värdlandet), slutade etta med tre segrar på tre matcher, med Boban som en av deras nyckelspelare.

I kvartsfinalen besegrade de Brasilien, de regerande mästarna, med 2-1 och tog sig till semifinal där de också vann med 2-1, den här gången mot Matthias Sammers Östtyskland. I finalen ställdes de mot Västtyskland, som de spelade en oerhört jämn match mot, men Boban själv lyckades bryta dödläget i den 85:e minuten. Den jugoslaviska glädjen blev dock kortvarig då Witeczek gjorde mål på straff i den 87:e minuten. Finalen gick till straffläggning, där Balkan-nationen satte alla sina fem straffar medan tyskarna missade en, ironiskt nog genom Witeczek själv. Därmed kröntes Jugoslavien till mästare för första (och enda) gången i turneringens historia.

Vid bara 19 års ålder hade han blivit en hörnsten i Dinamo Zagreb, till den grad att han utsågs till lagkapten i så ung ålder. I mars 1990 kallades Boban upp av sitt landslag för att spela i UEFA:s U21-EM, där Jugoslavien ställde upp med samma generation som hade vunnit FIFA World Youth Championship, nu också tillsammans med spelare som Alen Boksic (som senare skulle spela för Lazio och Juventus). I turneringens slutspel (som på den tiden bestod av ett rent utslagsspel med dubbelmöten efter kvalomgångarna) var deras kvartsfinalmotståndare Bulgarien, som de besegrade med totalt 3-0. I semifinalen mötte de Italien, spelade 0-0 i Jugoslavien och 2-2 på Ennio Tardini-stadion i Parma, och gick vidare på bortamål tack vare Bobans kvittering. I finalen ställdes de mot Sovjetunionen, men förlorade den med totalt 7-3.

En politisk symbol i oroliga tider

Jugoslaviens generation av unga talanger lovade en ljus framtid för landets fotboll, men det politiska sammanhanget skulle berätta en annan historia. Den 13 maj 1990 mötte Dinamo Zagreb Röda Stjärnan i Kroatien, kort efter landets första flerpartival, i en tid av växande politisk spänning i Jugoslavien. Spänning mellan de två lagen fanns redan av sportsliga skäl, eftersom de var två av de bästa lagen i turneringen och tävlade om ligatiteln varje år, och detta förstärktes nu av den politiska situationen. Omkring 3 000 serbiska supportrar reste till Zagreb, och flera timmar före matchen började sammanstötningar med Dinamo Zagrebs supportrar.

Några av dem som var inblandade i konflikten skulle senare bli inblandade i de jugoslaviska krigen, vilket antyder att konfrontationen var planerad i förväg. Konflikten spred sig till planen, där supportrar från båda lagen och polisen drabbade samman. Detta fick Röda Stjärnans spelare att dra sig tillbaka till omklädningsrummet, men de kroatiska supportrarna stannade kvar.

Vid ett tillfälle slog en bosnisk polisman en Dinamo Zagreb-supporter, vilket fick Boban, lagets kapten, stjärnspelare och kroatiske nationalist, att sparka polismannen. Bilden blev senare en av de tydligaste symbolerna för kroatisk nationalism under Jugoslaviens sista år (se bilden i en artikel här). Händelsen ledde till en sex månader lång avstängning från det jugoslaviska fotbollsförbundet, vilket gjorde att han missade det årets VM, där laget slogs ut i kvartsfinalen av de blivande finalisterna Argentina.

Åren i Milan

Sommaren 1991 betalade Milan en rekordsumma på omkring 8 miljoner pund för Boban, men så fort han kom dit lånades han ut till Bari, dels för att anpassa sig till Serie A, som då var den svåraste ligan i världen, dels på grund av begränsningen av antalet utländska spelare per lag.

I Bari fick han viss kontinuitet och året därpå återvände han till Milan, med en sekundär roll, även om han med tiden började få större betydelse, till den grad att han var startspelare i den historiska finalen i Champions League 1994 mellan italienarna och Barcelona, där Milan vann med 4-0. Han startade också i finalen året därpå, som i det här fallet var mot Van Gaals Ajax, där holländarna vann med 1-0. Hans betydelse inom den italienska klubben ökade för varje år och han blev så småningom om en ikon för Rossoneri.

Sedan 1990 hade Boban spelat för det kroatiska landslaget, trots att det ännu inte var anslutet till FIFA vid den tiden. Vid VM 1998 i Frankrike var Boban kapten för det landslaget, som skulle skriva historia i den upplagan av turneringen. Den generationen innehöll flera unga spelare som hade varit en del av Jugoslaviens ungdomslandslag i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, såsom Suker, Prosinecki och Jarni, förutom Boban själv. Det kroatiska laget nådde semifinal, slog ut Hagis Rumänien och Lothar Matthäus, Jürgen Klinsmann och Oliver Bierhoffs Tyskland, innan de slogs ut av värdnationen och den blivande mästaren Frankrike. Kroatien slutade trea i världen efter att ha besegrat Nederländerna med 2-1 i matchen om tredje pris.

År 2001 lämnade han Milan för en kort låneperiod i spanska Celta Vigo innan han senare samma år avslutade sin professionella karriär, då han inte längre hade någon framträdande roll i Rossoneri-laget på grund av värvningen av Rui Costa, och inte heller i det galiciska laget, som hade spelare som exempelvis Valery Karpin, Aleksandr Mostovoi, Gustavo Lopez.

Efter att ha avslutat spelarkarriären fullföljde han sina universitetsstudier i historia och tog examen från Zagrebs universitet 2004, för att därefter ägna sig åt journalistik både i sitt hemland och i Italien. Han hade också viktiga roller inom FIFA, UEFA och Milan. År 2025 återvände han till Dinamo Zagreb i en ledande chefsroll och återförenades med klubben där han hade gjort sig ett namn som spelare.