Guillermo Barros Schelotto, Boca Juniors legendariske anfallare

Sydamerikansk fotboll har producerat många spelare som blivit legendarer inom sporten och som till och med har dominerat europeisk fotboll i flera år, men det går inte att förneka att ligorna där inte alltid får samma uppmärksamhet. Fotbollsfans som inte är födda i Sydamerika brukar ofta förbise några av de största prestationerna och spelarna som byggde sina karriärer där, och Guillermo Barros Schelotto är ett tydligt exempel på detta.

Guillermo Barros Schelotto - här som tränare

Trots att han är en av Boca Juniors allra största spelare spelade Schelotto aldrig i Europa, något som påverkade hur han värderades utanför kontinenten. Han är dock en av de främsta fotbollsspelarna som den argentinska ligan någonsin har sett och han lämnade dessutom ett mycket gott arv efter sig i Major League Soccer under slutet av sin karriär, vilket är en fin extra bonus för honom.

Här är Guillermo Barros Schelottos karriär, och varför han är en av de mest framstående spelarna i Boca Juniors och den sydamerikanska fotbollens historia som helhet.

1990-talet

Guillermo Barros Schelotto föddes i La Plata, Argentina, den 4 maj 1973, och gjorde sin professionella debut 1991 vid 18 års ålder för sin hemstadsklubb Gimnasia y Esgrima de La Plata. Han har också en tvillingbror, Gustavo, som också var fotbollsspelare, vilket är anledningen till att Guillermo kallas "mellizo" (tvilling på spanska) i Sydamerika.

Schelotto spelade i Gimnasia i sju år och blev en av de mest produktiva spelarna i ligan, känd som en snabb anfallare med bra samspel med sina lagkamrater. Som kuriosa hade han en stark rivalitet med Martín Palermo, anfallaren i stadsrivalen Estudiantes de La Plata, till den grad att det finns ett ökänt derby där båda var lagkaptener och undvek att titta på varandra när de gjorde det traditionella handslaget inför matchens start.

Denna rivalitet fick dock en oväntad vändning när båda skrev på för Boca Juniors 1997 och etablerade sig som ett kraftfullt anfallspar i hela Sydamerika. Under slutet av 90-talet nådde Boca återigen toppen av den sydamerikanska fotbollen under tränaren Carlos Bianchi, med triumviratet Schelotto, Palermo samt Juan Román Riquelme som helt avgörande.

De vann ett par argentinska Apertura- och Clausura-mästerskap under 90-talet, men 2000-talet skulle bli Bocas storhetstid - och Schelottos.

2000-talet och avskedet

Carlos Bianchis första era som Boca-tränare nådde sin höjdpunkt i början av 2000-talet då klubben vann Copa Libertadores 2000 och 2001 samt Interkontinentalcupen 2000, där man besegrade Real Madrid med 2-1. Men här tog Schelottos karriär en avgörande vändning.

Medan Palermo och Riquelme prövade lyckan i Europa stannade "El Mellizo" i Boca och blev klubbens ikon och fanbärare. När laget började förnyas tog han på sig rollen som lagkapten. När Bianchi återvände 2003 spelade Schelotto nu i anfall tillsammans med en ung Carlos Tevez, något som visar hur lång hans karriär på högsta nivå var.

Denna era på mitten av 2000-talet kulminerade med Copa Libertadores 2003 och Interkontinentalcupen samma år, då Boca besegrade ett på den tiden starkt AC Milan. När Bianchi lämnade och Alfio "Coco" Basile tog över som tränare började åldern ta ut sin rätt på Schelotto, som allt mer börjades användas som inhoppare snarare än startspelare.

Detta var också tiden då Martín Palermo återvände efter sin misslyckade sejour i Spanien, samtidigt som unga spelare som Rodrigo Palacio och Fernando Gago blev mer framträdande i startelvan. Boca vann fler ligatitlar och Copa Sudamericana under denna era, även om Schelotto fick en alltmer begränsad roll.

Tiden i USA

När 2007 kom fick Schelotto chansen att gå till MLS, amerikanska Major League Soccer, och klubben Columbus Crew SC, vid en tidpunkt då ligan försökte locka till sig mer framstående spelare. Eftersom han skulle tjäna bra med pengar och dessutom få en mycket framträdande roll bestämde han sig för att lämna Argentina för första gången och pröva lyckan utomlands.

Det kanske mest talande med Schelottos mentalitet och kvaliteter som spelare är att han inte åkte till USA för en semester, utan faktiskt blev en avgörande katalysator för klubben. Under sina tre år i Columbus Crew vann han tre ligatitlar och en cup, och han utsågs även till Major League Soccer MVP 2008.

Det var ett bevis på hans förmåga vid en tidpunkt då han inte längre var den spelare han en gång varit, men ändå kunde leverera kvalitet. Han avslutade sin tid där med 38 mål och 43 assist på 118 matcher. Med tanke på att han anlände vid 34 års ålder är det ett mycket fint bevis på hans förmåga att fortsätta konkurrera på hög nivå trots sin ålder.

Schelotto bestämde sig för att återvända till Argentina 2011 för att avsluta karriären i Gimnasia och inledde därefter snabbt sin tränarbana, som han har fortsatt med sedan dess. Och även om han inte får särskilt mycket erkännande för sin karriär utanför Sydamerika råder det ingen tvekan om att Schelotto är en av de mest framgångsrika spelarna på den kontinenten.

Det är ofta lätt att underskatta sydamerikansk fotboll eftersom den saknar samma dragningskraft och ekonomiska resurser som de stora europeiska ligorna, men Schelottos framgångar där förtjänar betydligt mer erkännande. Han var Bocas talisman i nästan ett decennium och var en del av minst tre olika storhetsperioder för klubben under den tiden, samtidigt som han hela tiden förblev en viktig kugge i laget.

Och det är något som inte varje spelare kan säga...