Atlético Madrids nedflyttning

En märklig sak med fotboll och dess uppflyttningar och nedflyttningar mellan ligor, är element som kan ge stor lycka respektive stor sorg. Fotboll tenderar också att handla om epoker, och det är inte alltid samma klubb som vinner och stannar kvar i toppen för evigt. Även om det finns de som tenderar att vara stabila topplag finns det alltid nedgångar. I Atlético Madrids historia finns det stora stunder, både i sin senaste historia under Simeone och i andra eror när de var spanska och till och med världsmästare. Men de har också några ledsamma moment i historien, och kanske den sorgligaste var den berömda nedflyttningen i början av 2000-talet, som tydligt markerade en vändpunkt för klubben.

Historien om Atlético Madrid

I april 1903 beslutade en grupp Athletic Club de Bilbao-fans som bodde i Madrid att bilda en filial av den baskiska klubben i den spanska huvudstaden och bildade därmed Athletic Club (Madrid Branch). Detta förklarar varför tröjorna och färgerna är så lika den baskiska klubbens. Det faktum att det var en filial och inte en självständig klubb hindrade den nya Madridklubben från att delta i officiella tävlingar, även om dess spelare kunde spela vissa tävlingsmatcher med Athletic Club de Bilbao, eftersom de ansågs vara en del av samma klubb. Faktum är att i Copa del Rey som den baskiska klubben vann 1904 fanns det fler spelare i Madrids reservlag än i det baskiska förstalaget.

År 1907 separerade Madrids reservlag från den baskiska klubben och blev en separat fotbollsklubb med namnet Athletic Club de Madrid, och under säsongen 1907/1908 började man delta i regionala tävlingar. År 1928 var det ett av de grundande lagen i den spanska ligan, och under sin andra säsong, 1929/1930, blev de det första laget i ligans historia som degraderades då de slutade sist i ligatabellen. Det är viktigt att notera att det inte skedde någon nedflyttning under den första säsongen. År 1934 blev det dock uppflyttning igen då laget slutade på andra plats i andradivisionen.

Efter att det spanska inbördeskriget hindrat ligan från att spelas i tre år vann Atlético Madrid den första upplagan efter konflikten, 1939/1940. Ett år senare skulle de upprepa titeln, vilket inledde en era av ojämna prestationer som såg klubben blanda bra säsonger med några mindre bra. Under 1960- och 1970-talen, med spelare som Luis Aragones, hade man en av sina bästa perioder och vann fyra ligatitlar, tre Copa del Rey-titlar och Intercontinental Cup 1974. 1996, med Jesus Gil som president, Radomir Antic som manager och spelare som Diego Simeon på planen, vann Atlético Madrid dubbeln (både ligan och Copa del Rey).

Claudio Ranieri var manager för klubben när ligan startade

Säsongen 1999/2000

Inför säsongen 1998/1999 tog klubben ett viktigt steg då man anställde den legendariske italienske tränaren Arrigo Sacchi och man värvade också flera nya nyckelspelare, bland annat Chamot och Jugovic från Lazio, Juan Carlos Valeron från Mallorca, Ruben Baraja från Valladolid och Santiago Solari från River Plate. Den italienske tränaren skulle dock bara hålla i några månader, och även om laget nådde finalen i Copa del Rey (förlust med 3-0 mot Valencia) och semifinalen i UEFA-cupen (utslagna av Parma, med Buffon, Crespo, Veron, Chiesa, Cannavaro, Asprilla... vilket lag), slutade de på 13:e plats i ligan, långt ifrån de ursprungliga förväntningarna.

Sommaren 1999 gjorde Jesús Gil återigen en kraftfull satsning på transfermarknaden och värvade namn som Celso Ayala, Joan Capdevila, Toni Jimenez, Veljko Paunovic och Jimmy Floyd Hasselbaink samt anställde italienaren Claudio Ranieri som tränare. Utgifterna uppgick till cirka 35 miljoner euro, vilket var mycket för den tiden, och blandningen av nya spelare och de som redan fanns i truppen tydde på att det skulle bli en mycket bra säsong. Redan från början fanns det dock tvivel kring laget, med början hos Ranieri själv, som verkade osäker på vissa beslut om taktik eller startelva.

Ligastarten var ganska dålig, med tre förluster i de tre första omgångarna och ett facit på två segrar, en oavgjord och fem förluster i de åtta första, vilket placerade dem långt ner i tabellen. Efter det tog laget tre hemmasegrar, precis innan man mötte Real Madrid på Santiago Bernabeu, där man vann med 3-1 efter två mål av Hasselbaink och ett av Jose Mari som därmed vände underläge efter Morientes ledningsmål. Detta var Ranieris klubbs första bortaseger i ligan och gjorde att de klättrade flera placeringar till tionde plats i ligan. Men långt ifrån att fungera som motivation för förbättring upprepade de sitt ursprungliga facit med två segrar, en oavgjord och fem förluster på de kommande åtta matcherna, vilket ledde dem tillbaka till bottenregionerna av tabellen, närmare bestämt till 17:e plats.

Som om den sportsliga situationen inte var illa nog beordrade den nationella domstolen den 22 december 1999 att Jesús Gil och hela hans styrelse (inklusive Enrique Cerezo) skulle avsättas som en del av utredningen av det eventuella bedrägeri som de kan ha begått när de omvandlade klubben till ett SAD (aktiebolag). Detta ledde till att klubben placerades i händerna på en rättslig förvaltare. I början av denna övergångsförvaltning förbättrades den sportsliga situationen, men så var inte fallet på längre sikt och laget började falla sönder. Den 3 mars 2000 avskedades Ranieri och Atlético Madrid anställde Antic, som hade lett dem till dubbeln några år tidigare.

Laget var en poäng från nedflyttning men fortfarande kvar i Copa del Rey och UEFA-cupen, men inte länge till, eftersom Lens krossade den spanska klubben med 4-2 i returmatchen i kvartsfinalen i den europeiska tävlingen bara sex dagar efter Antics ankomst, vilket effektivt eliminerade dem från turneringen. Den 13 april 2000 fick Jesus Gil och hans styrelse återigen tillstånd att leda klubben, även om situationen redan var ganska komplicerad. Ligans situration förbättrades inte och den 7 maj 2000 spelades den 36:e omgången av mästerskapet och Atlético Madrid mötte Oviedo på Carlos Tartiere-stadion i Oviedo. Intressant nog leddes hemmalaget av Luis Aragones.

Madridklubben anlände med ett behov av att vinna för att undvika nedflyttning. I den 63:e minuten låg de under med 2-0, men i ett piggt anfall lyckades de kvittera inom fem minuter. I den 84:e minuten hade de en straff till sin fördel som Hasselbaink inte kunde förvalta, och detta förseglade lagets nedflyttning. Trots mardrömmen i ligan hade Atlético fortfarande Copa del Rey-finalen mot RCD Espanyol att se fram emot, efter att ha nått den efter en tuff semifinal mot Barcelona. Det som kunde ha varit en liten tröst blev ännu värre, eftersom de förlorade finalen med 2-1 och avslutade den värsta säsongen i sin historia.

Den sportsliga och ledningsmässiga katastrofen ledde till ekonomiska problem som tvingade fram försäljning av spelare som Hasselbaink, Valeron, Capdevila, Solari och Baraja samt att man fick avskeda 100 klubbanställda. "Passagen genom helvetet" skulle pågå i två säsonger och ironiskt nog skulle det bli Luis Aragones själv som skulle leda klubben tillbaka till La Liga under uppflyttningsåret.